Några veckor om året
Av Ken Månsson, © 2018
Stjärnglans och månsken, över oändliga vidder av kritvit snö, lyser upp den här delen av världen som i evig gryning. Mitt i detta ingenting ligger allting. En hel stad, myllrande av ljus och liv; byggd av ren och skär glädje. Skenet från oräkneliga lyktor och ljus reflekteras i än fler utsmyckningar i allsköns form och färg. Överallt sprids ett skimmer som får även den mörkaste bakgård att renderas i färgspäckat ljus. Ett nära nog romantiskt dis virvlar fram genom gator och gränder i en blandning av lätt yrsnö och en essens sprungen ur tusen nissars kärlek till världen och alla dess barn.
På torget flödar ljuset som starkast och här är festen som vildast. Sjungande nissar hänger just de sista bjällerprydda betslen och selarna på sprittande ivriga renar. Bjällrorna överröstar nästan allt i dess närhet. Varje uns av den guldbeslagna släden putsas än en gång, trots att det nyss gjorts.
En enorm magisk säck sätts på plats innan självaste Tomtefar med viss möda kliver ombord och tar tömmarna. Säcken sväller ut över kuskbocken så att han får knö sig in för att få plats.
En sista vinkning och tack från kusken till stadens alla nissar; så rycker renarna igång ekipaget. De drar och sliter för att rubba den älvstoftssprakande släden de första tunga millimetrarna. Sakta men säkert får de upp farten och lyfter. Äntligen på väg! De slår en stor lov kring torget och lyfter så mot en måne som just tittar fram mellan tunna molnslöjor. Snart nog är de utom synhåll för nissarna, men bjällrorna hörs ännu, långt efter att ekipaget försvunnit i fjärran.
På en vindpinad udde på skotska Atlantkusten, sträcker sig ett borgtorn kutryggigt upp mot regntunga skyar – dess två bröder hade kollapsat för länge sedan. Ett skralt sken från en ensam gårdslampa intill lastbryggan avslöjar att ruinen fortfarande rymmer liv, kanske till och med boende. I ett hörn av gården ligger en tynande gråspräckligt snödriva kvar från förra veckans snöstorm; i övrigt idel mörkblöt barmark efter dagar av isande duggregn.
En stallport öppnas; ett svagt ljus spiller ut och blandas med gårdslampans sken. Ut leds sex nervöst trilskande hästar som spänts för en öppen svart vagn med vinda trähjul. Två slitna karlar får till slut det frustande spannet att lugna ner sig, innan tömmarna hängs över vagnens front. Två tunga trälådor lastas ombord och passas in jäms med de bortmonterade vagnsdörrarna och låses på plats med rejäla bultar. Männen kan sitt jobb och arbetar i tystnad.
På lastbryggan står ännu en man, med armarna otåligt i kors; rejält påbyltad i lång svart vinterrock. Han är mestadels höljd i mörker men uppvisar ett bistert, orakat och fårat anlete. Några enstaka stötta frustanden och hovskrap hörs i natten; i övrigt är allt tyst så när som på det lätta regnets ljudkuliss.
Mannen på lastbryggan drar upp rockkragen och sätter på sig en fuktslokande bredbrettad hatt innan han vigt hoppar ner i vagnen. Medhjälparna backar kvickt undan. Mannen tar tömmarna; känner på det välsmorda lädret, utan att använda dem. Han sitter en stund orörlig, med slutna ögon; så börjar han viskande mässa på ett uråldrigt språk. Tunna gråsvarta rökslingor börjar sippra fram ur marken; under både vagnshjul och hovar. De båda hantlangarna tar ännu några steg bakåt med miner av illa dolt ogillande; de fryser och rökslingorna stinker men det är onaturligheten som får dem att rysa.
Sakta lyfter både vagn och spann några tum från marken. En av hästarna protesterar frustande men de har tränats väl och är vana. Kusken viner iväg en kraftfull pisksnärt över hästarnas nackar. De drar snabbt och nära nog ljudlöst iväg, ut genom borgporten och lämnar snart marken långt under sig, hela tiden med de virvlande dimslöjorna kvar under piskande hovar och orörliga hjul. När ekipaget når molntäcket tar mannen ur fickorna fram en sliten silverrova och en klotrund båtkompass. Han placerar dem framför sig som en instrumentbräda. När de tunga molnen plötsligt byts mot en gnistrande klar stjärnhimmel planar han ut och stannar, gömd bland molntopparna, väntande i den tunna och bitande kalla luften.
Det röda, vita och guldfärgade ekipaget sveper fram över molnen med svindlande fart. Tömmarna är mest för syns skull, renarna känner instinktivt Tomtens vilja, han styr dem som vore de en del av honom själv. Han sneglar då och då åt stjärnorna till; ibland justeras kursen en aning. Det ligger alltid så mycket känslor av spänning och förväntan i luften denna natt; så tydligt att han ända här uppe nästan tycker sig kunna ta på det.
Efter allt jobb och slit kommer nu belöningen; fröjden i att ge, att göra något för andra, glädjen och tacksamheten som strålar tillbaka, att känna… det är helt enkelt meningen med livet! Han lutar sig tillbaka, njuter och nynnar för sig själv i takt med bjällrornas rytmiska drillar.
Drillar som strax når den svartklädda mannen; långt innan han ser ekipaget närma sig. Ljudet får honom att lugnt sluta ögonen och dra på mungiporna – det är dags. De är fortfarande långt borta men han vet att det går undan. Så fort bjällerbelätet passerar, nästan ofattbart fort, snärtar han till med tyglarna och far tyst efter. Han lyckas dock inte minska avståndet till ekipaget framför, kan med nöd och näppe hålla samma fart. Men det räcker, för han vet att rödingen snart måste sakta ner.
Tomtefar sätter sig rakare upp och börjar dra åt sig tömmarna. Han tar lång tid på sig att dämpa farten för att bespara renarna slädens fulla tyngd. Han ser aldrig hur två stora svarta hästar och sedan två till och så ytterligare två, ljudlöst avancerar fram under hans eget spann – inte förrän det svarta ekipaget smidigt glider upp till höger om dem.
Överraskad hajar han till, för under alla år har han aldrig sett något liknade. Det är ju bara han själv som ska kunna det där. Den svarta vagnen lägger sig stabilt längsmed den röda släden.
Tomtefar börjar bli orolig och svänger undan åt vänster. Men hästspannet följer enkelt och smidigt efter. Tomten försöker se närmare på den antika vagnen och dess förare. Försöker få ett svar genom att tydligt och frågande slå ut med armarna med uppdragna axlar.
- Vem är du? Vad vill du?, ropar han med dundrande stämma.
Den svartklädda mannen ger bara ett brett leende till svar. Han reser sig och drar bestämt i en tamp som hissar en klassisk svartvit Jolly Roger-flagga längst bak på vagnen. Han sätter sig inte igen utan står nu upp och kör. Med tömmarna i ena handen öppnar han båda trälådorna, så att topp och yttersida på gångjärn hänger ner utanför vagnen. Därmed blottas en gammaldags skeppskanon i var trälåda, den ena med mynningen riktad rakt mot det röda ekipaget. Tomtefar kan knappt tro sina ögon.
- Du… du kan inte mena allvar! Du tänker kapa mig? Kapa Jultomten? Är du galen?
Han får ännu ett brett flin tillbaka innan mannen sakligt avslöjar sitt ärende.
- Stanna och lasta över säcken hit, om du inte vill testa hur bra du flyger utan dina renar.
Båda får skrika för att göra sig hörda i fartvinden. Mannen böjer sig ner och plockar upp en brinnande stormfackla som han hotande håller strax över stubinen.
Tomtens anlete förvrids från förvåning och misstro till ren och skär vrede. Han gör en störtdykning ner i molntäcket, följt av en brant högersväng. Mannen i svart svär till och följer skickligt efter. Jakten rasar genom luft och moln med halsbrytande manövrar i vansinnesfart som vore det Röde Baronen mot en svart brittisk dubbeldäckare.
Piraten avfyrar båda kanonerna utan att träffa. Under vagnens relingar hänger stuprännor med ett dussin kulor i var, parade med lika många färdigdoserade krutsäckar med tillhörande stubintråd.
Medan han laddar om gör han allt för att aldrig tappa herr Claus ur sikte inne bland molnen, inte ens de enerverande bjällrorna kan vägleda honom särskilt väl inne i molnen. Bjällrorna sitter i hundratals på varenda rem, ända ut till främsta renen. Tomten önskar att han på något sätt kunde bli av med dem men det finns inget att göra åt dem nu.
Till sist får piraten skottläge när Tomtefar gör en så avancerad undanmanöver att han tappar kontrollen för ett ögonblick. Höger kanon smäller av och tomteslädens bakre högra hörn splittaras i en kaskad av träflis. Slädekipaget snurrar nästan runt i sidled med den trasiga släden knappt hållbar nog för att säcken inte ska falla ut som en gigantisk amöba.
Renarna drar snabbt släden tillbaks på rätt köl, men det var droppen för Tomten. Högröd i ansiktet av ilska vänder han helt om för att gå till anfall. Renarna rusar med hornen före, rakt in i sidan på den förvånade piratens främsta parhästar.
I samma ögonblick som hornen begravs i hästarnas bukar inser Tomtefar sitt misstag. Slädens fulla tyngd brakar in i renarna som manglas ihop i en enda röra av krasande horn, ben, ryggar och bukar, intrasslade med piratens främsta hästar. Båda ekipagen börjar snabbt falla mot en säker katastrof.
Tomten reagerar knappt på den nya faran – han är chockad; insikten om vad han just gjort mot sina älskade renar. Några rör sig inte alls och vissa verkar bara andas i desperata korta stötar.
Piraten håller sig krampaktigt fast i sin vagn med en hand och skriker fram en trollformel medan han riktar ridpiskan mot låset som kopplar ihop det främsta hästparet med resten av spannet. Låset öppnas och han är fri. Med sina återstående fyra hästar bromsar han fallet, håller in till stillastående och ser besviket hur ett rödvitbrunt vrak fortare och fortare tumlar ner mot sin undergång. Snart syns det inte alls längre i mörkret.
Trots all planering och möda blir han tvungen att tomhänt vända hemåt. Sakta och försiktigt närmar han sig ändå nedslagsplatsen först; kanske finns något kvar av lasten som inte krossats. Det verkar vara långt till närmaste bebyggelse, troligen någonstans i nordnorska fjällen, så han behöver inte oroa sig för vittnen.
Till sin förvåning hittar han bara kadavren av sina egna två hästar, inte ett spår av något annat.
När morgonen randas upptäcker barn runtom i värden att deras julklappar spårlöst och mystiskt avlämnats utanför deras ytterdörrar istället för under granen.
I isvidderna i norr råder en dyster stämning trots att Tomtefar försäkrar att allt ska vara som vanligt igen nästa år.
Men hur kan det bli det, när han aldrig mer lär vara lika fanatiskt godtrogen, självgod och sorgfri? Han vet djupt inom sig att den oantastliga renheten och oskulden är borta för alltid, att han från och med nu kommer att gå till arbetet precis som vilken människa som helst. För första gången någonsin, men knappast den sista, tänker han att det är tur att det bara är jul några veckor om året. |